Jag är sjuk. Tycker faktiskt lite synd om mig själv. Självömkan är ju inget vidare värst trevligt drag men idag tillåter jag mig att få känna så. Mår grymt illa och är förkyld med dunkande huvudvärk. Illamåendet kommer nog av förkylningen för vore det magsjuka skulle kräkande satt igång igår så illa som jag mådde. Så idag blir det säng- och soffläge. Lova är hos farmor, Fred jobbar och de stora hos sin pappa så idag är det bara att passa på att kurera sig tills alla kommer hem i em.

Idag gick jag in i vecka 30 i graviditeten. Om allt följer den normala gången så betyder det att vi kan ha vår lilla kille här om allt ifrån 7 veckor till 13 veckor. Jag kan inte riktigt greppa att tiden gått såhär fort. Men nu är ju graviditeten ganska (!) märkbar. Ett evigt kissande om nätterna, vänder runt som en elefant i sängen och är lika förvånade varje gång Fred inte studsar ur sängen på andra sidan när jag landar :-P Magen har börjat trycka mot lungorna och jag känner mig andfådd mest hela tiden. Osmidig när det kommer till att röra mig, resa mig osv och att bära Lova är ingen lätt match längre. Hon väger ju inte fågelfjäder precis :-D Trött är bara förnamnet. Lillkillen i magen verkar vara en aktiv liten kille, han far som en liten studsboll i magen ibland men det kommmer väl minska snart då det blir mindre och mindre plats för honom att röra sig. Det går ganska enkelt att urskilja vad som är vad genom magväggen när han trycker sig däremot. Känner tydligt de små fötterna dra mot insidan och lilla rumpan trycks upp ibland och man får klappa lite. Tänk, bara ett par cm från min handflata ligger ett litet mirakel som känner mig ganska väl, genom röst, hjärtljud osv osv medan jag egentligen inte har en aning om vem han är. Så nära men ändå inte. Jag kommer nog aldrig sluta fascineras av detta under som det faktiskt är när ett barn blir till, bor därinne i magen i 9 månader och sen kommer ut som en riktig liten människa.

Nu kryper dock den sedvanliga oron mer och mer inpå, att allt ska vara bra med honom när han kommer till oss. Att han är frisk och kry.

På torsdag ska vi på TUL (tillväxtultraljud), skräckblandad förtjusning då de ser ganska mycket av hur det står till med honom, hur stor han är osv, även underbart att få se honom. Har inte sett någon av de andra på ul så sent i graviditeten. Spännande.

Nu ska jag försöka peta i mig lite frukost och sen inta liggläge.

Godnatt ;-)