Att tågtrafiken havererar så fort det kommer lite snö och blir några minusgrader är en sak för sig och som även det är otroligt irriterande men det var inte riktigt det jag tänkte skriva om.

Få saker, på allmän plats som innefattar att man är bland medmänniskor som man inte känner, retar mig något så makalöst som människor som inte ger plats och som människor som tar för mycket plats.

Jag har ett dagsfärskt exempel på det förstnämnda. Imorse när jag klev på pendeltåget så var det i princip redan fyllt och de som klev på före mig och flera andra fyllde naturligtvis de sista tomma platserna. Jag ställer mig i gången så långt in jag kan, en äldre man gör detsamma bredvid mig. Sen fylls det på i gången. Mitt emot mig är det en tresistsrad och längst in vid fönstret sitter en kille och ytterst en kvinna. I mitten är det tomt. Kvinnan på yttern är i 50-årsåldern och av den "piffigare sorten". Hon läser en tidning, höjer blicken när vi placerar oss men slår snabbt ner den i tidningen igen. Hon låtsas som " att det regnar" och gör inte minsta ansats för att lämna utrymme för någon att kliva in och sätta sig i mitten och än mindre hoppar hon in och lämnar ytterplatsen till någon annan. Jag kände irritationen stiga i mig men med bara några minuter till nästa stopp så tänkte jag se hur hon agerade då. Samma sak då. Men då var det en kvinna som frågade henne om det var ledigt och då drog den fina, lilla damen åt sig benen och lät kvinnan klättra in på mitten platsen.

Vad är detta för idioti. Jag blir fullkomligen vansinnig. Det var inte för min egen del egentligen som jag kände ilska utan för den äldre man som stod bredvid och säkert var i 75-årsåldern. Hur har man mage att bara sitta kvar och inte ge plats när plats finns. Själv känner jag som gravid och tjock inte någon större angelägenhet att klämma in mig på en mitten plats utan står hellre. Men alla andra.

Stort SKÄMS till alla dessa pendlare som beter sig på detta sätt!

Den andra situationen som får mig att härskna till är när man själv sitter och gör plats så att en annan passagerare kan slå sig ner bredvid och man försöker göra sig så liten som möjligt men personen bredvid flyter ut som en padda bredvid. Flera ggr har jag varit med om detta, att jag själv sitter som tryckt mot fönstret nästan för att den som sitter bredvid breder ut sig. Jag måste dessvärre generalisera lite och säga att det gäller främst män. Sist detta hände så slog sig en herre ner brevid mig och lät sig avslappnat bara liksom falla ut. Jag flyttade mig lite till för att få lite utrymme mellan oss och gubbaset (rent ut sagt) flyttar efter. Dessutom sätter han sig på min jacka och det stramar och jag försöker dra lite så han ska känna att han måste lätta lite men nej då. Till slut får jag säga "-Du ursäkta men du sitter på min jacka", "-Oj då säger han och lyfter på baken. Jag hade lust att slänga upp foten i arslet på honom när han lyfte. Nästa gång detta händer så har jag god lust att vänligt, finstämmigt men ändå syrligt säga "-Ursäkta men du kanske vill sitta i mitt knä?!?!".

Hänsyn! Medmänsklig respekt! Gott uppförande! Det är vad alla pendlare som inte redan besitter dessa skulle behöva gå i kurs för att lära sig. Kanske vore på sin plats att tågvärdar ropar ut sådana självklara saker istället för att hälsa resenärerna trevlig resa när vi står som packade sillar i gångarna!