Pappas födelsedag
Idag skulle finaste pappa fyllt 63 år. 10 juli 2005 lämnade han denna jord och oss i ett obeskrivligt chocktillstånd. Det är lätt att tänka, säga och tycka att en människa som inte längre finns med oss var alldeles enastående och kanske det inte alltid är helt sanningsenligt (?) men jag kan utan tvekan säga att pappa var en av de finaste människorna jag någonsin mött. Sen hade ju även han mindre bra sidor men det är inte de som lyste klarast och de jag minns mest.
Om jag skulle vara tvungen att beskriva pappa med 3 ord så skulle de bli; oförställd, kärleksfull och intelligent. Han var som han var och människor som mötte honom fick ta honom som han var och han var likadan i sitt sätt mot människor han själv mötte, alla människor hade lika värde i pappas ögon. Han gjorde ingen skillnad på människor. Det är en egenskap som alla borde eftersträva.
Det går inte en dag utan att pappa finns med i tanken på ett eller annat sätt. Sorgen har förändrats och lägger sig ju undan för undan men saknaden lägger sig inget. Snarare blir den större när tiden går och man inser att han faktiskt inte kommer komma tillbaka till oss här.
Jag undrar om man någonsin kommer förstå sig på livet, döden och vad olika händelser har för mening och betydelse........
Var rädda om varandra!
Hej!
Jag förstår hur du känner. Det är fruktansvärt svårt att mista nån som står en nära och fem år räcker inte på långa vägar för att läka de såren... Jag miste min bror på annandagen 2005 (och nu har mamma cancer så jag är livrädd att mista henne också) och jag tror inte man förstår hur jobbigt det faktiskt är om man inte upplevt det själv... Hoppas födelsedagen gick bra iaf!
Tack för din kommentar! Min första tanke när jag läser är att, oj vad du utsätts för prövningar av livet.... Livet är långt ifrån rättvist. Jag känner med dig och hoppas innerligt att din mamma ska få bli frisk så ni får många år till tillsammans.
Tack! Jag har även en pappa med bruten rygg efter en arbetsplatsolycka där han ramlade femton meter och kollegan dog, min sambo tillika barnens pappa lämnade mig två månader innan min bror dog, och vår son har blivit diagnosticerad med en kromosomförändring. Så näe, det har inte varit lätt... :) Men karln kom iaf tillbaka så vi är gifta nu och väntar ju tredje barnet, och sonen klarar sig bra så man ska inte klaga. Får mamma bara överleva cancern också så blir det bra... =) Usch, det här blev gnälligt, det var inte meningen, jag ville bara tacka för svaret så du visste att jag hade sett det... =)
