Kan man vara bara lite feminist? Kan man vara feminist i vissa frågor? Kan man vara för jämnlikhet i en del frågor men sen inte tycka att allt måste vara i jämnlikhetens namn?

Är man en jämnlikhetskämpe automatiskt om man är feminist?

På alla frågor utom den sista svarar jag ja! Den sista vet jag inte riktigt min ståndpunkt i. Kanske är det så att jag inte vet min ståndpunkt alls om någon kräver ett ja eller nejsvar på frågan "-Är du feminist?".

Jag tycker inte att kvinnor ska behöva prestera dubbelt så bra för att anses vara hälften så bra som männen. Jag tycker det är en självklarhet att män och kvinnor ska ha lika betalt för lika ufört arbete. Jag tycker att män ska ta samma ansvar i hem och hushåll när båda förvärvsarbetar, arbetar bara mannen så gör kvinnan det mesta hemma och då gäller samma sak tvärtom. Jag kan störa ihjäl mig på att mäns sexualitet är vida öppen och gärna luftas i alla möjliga sammanhang medan kvinnors sexualitet gärna ska tystas ner. En så banal sak som att vi kvinnor inte har ett vettigt namn på vårt könsorgan som kan användas i folkmun och lära våra barn medan männens snopp har funnits där hur länge som helst. Gammalt och förlegat är vad det är! Det här är självklarheter när det kommer till mina åsikter och kanske gör det mig till feminist i dessa frågor, jag vet inte. Men jag tycker egentligen inte att det ska finnas en "titel" för detta för det är faktiskt sådana självklarheter att det bara borde vara så. Dessvärre är det ju inte det. På långa vägar i avseenden.

Praktiserar jag mina åsikter till fullo då? Nä. Där sprack det. Jag envisas med att underlätta, som man fint kan kalla det, för sönerna (den minsta räknas inte än iofs). Jag gör mig själv, honom och kommande kvinnor i hans liv en björntjänst utan dess like. Vilket gör mig arg. Skitarg på mig själv förstås. Än mer arg blir jag när jag vet att det strider emot vad jag tycker i mycket.

I vårat hem råder tyvärr en ganska stor ojämnlikhet. I en intervju med Cecilia Blankens som jag läste beskrev hon den brist på jämnlikhet som råder mellan henne och hennes man och i mycket av det hon sa kände jag igen i oss, så pass att det kändes som hon la orden i mun på mig ibland. Vi är nämligen rörande överens om bristande jämnlikhet i detta hem, överens i det tysta kan man säga. Vi vet vad som borde ändras men inget görs åt det. Mer än att jag lackar ur något grymt i perioder. Helt fel väg, jag vet! Jag fullkomligen avskyr är att det är det mina barn ser, växer upp i och sen tar med sig ut i livet.

Egentligen gillar jag inte alls ordet jämnlikhet och till viss del inte heller dess innebörd. För det har stigit folk, hela samhället åt huvudet. Det har blivit ett begrepp och i denna jakt på jämnlikhet mår många dåligt för det finns ingen balans än utan det är ett rustat krig mot ojämnlikhet och de "skadade" tas ännu inte omhand efteråt. Varannan damernas osv har mer blivit en siffra än en strävan efter att vi har olika saker att bidra med och det enbart är något positivt. & framförallt att vi är LIKA VÄRDA män och kvinnor! Men istället för att försöka jämna ut en kurvig väg så görs en herrans massa u-svängar! & allt blir kaos.

Jag avslutar ett förvirrat inlägg med att förtydliga och poängtera en VIKTIG sak: Feminister är INTE manshatare! Är du manshatare så är det inte samma sak som att du är feminist. Är du manshatare bör du nog söka hjälp för att bearbeta ditt hat. Hat är inte konstruktivt, hat är en allvarlig känsla, ett allvarligt tillstånd som bör beaktas och tas på allvar.