Jag är på väg tillbaka. Fortfarande totalt igenbommad i båda öronen pga vätska bakom trumhinnorna men jag mår bättre och hostan är bättre. Så jag är på gång...


Ni som varit/är gravida känner nog igen det jag nedan ska beskriva.


När jag var liten hade jag en hamster. I perioder, antar det var när hon egentligen ville/borde/skulle skaffat ungar (vilket hon aldrig fick möjlighet till) så satte hon igång med storstädning i buren. Efter hennes rumsterande så kunde man se att hennes lilla krypin var välpackat med sågspån, det var fina små gångar och det låg mat och annat smått och gott i hennes lilla koja. Hon fejjade och grejade hela dagarna. Som att hon väntade något stort och ville vara väl föreredd.


Det där är jag nu och många andra höggravida kvinnor.


Det är dags att i slutet av graviditeten styra upp allt. Få ordning, organisation och liksom ligga steget före hela tiden.


Lite sent kan tyckas då kroppen och graviditeten inte alls är kompisar längre såhär i slutet och vad jag än företar mig så gör det ont någonstans. Men det går liksom inte att styra över. Det kommer som ett brev på posten i slutet, som om det vore något biologiskt nedlagt i den kvinnliga gravida kroppen. Ett behov och måste som plötsligt uppstår.


Så, där är jag nu. Jag ser om mitt bo. Tvättar och viker overkligt små kläder, städar, rensar, planerar. Strukturerar upp hela tillvaron som en längre tid nu varit allt annat än underhållen och iordningsställd som jag egentligen önskar.


Ska dock hinna vila en del med. Det bara måste jag.