En fruktansvärd rädsla och panik :-(

På vägen ner så blev jag så otroligt trött så jag kände bara att jag var tvungen att stanna för att blunda en sisådär 10 min för att inte riskera något. Så vi stannade vid en P-plats vid vattnet och jag hade alla barnen i min bil så Fred hoppade in i den och körde vidare medan jag hoppade in i saaben och lutade mig tillbaka. Jag visste sen att jag skulle köra mot Växjö och Fred och barnen skulle stanna vid lämpligt ställe och fika/köpa glass. I ganska precis 20 min stod jag still och sov nog 10 min av den tiden ung. Alldeles lagom.


Började köra och tänkte att jag ringer Fred när jag svängt av mot Växjö för att kolla var de var och vart jag ska köra vidare. Så gjorde jag och ringde Fred. Inget svar. Körde vidare och ringde och ringde. Inget svar. Jag ringde Julia, inget svar. Jag ringde Wilmer inget svar. Jag svängde in i en P-ficka och ringde till dom alla flera ggr om. Inga svar. Jag började känna oro och tänka på sannolikheten att de alla skulle ha på ljudlöst eller inte ha med sina telefoner om de gått ur bilen. Det kändes så otroligt. I 20 min ringde jag och fick inget svar. DÅ kom paniken som i ett svep. Tänk om något hänt. Hela min älskade familj i en bil och jag ensam kvar i den andra. Jag började storgråta helt okontrollerat. Fick något grymt ont i magen och kände hur jag måste på toan NU! Satte mig i bilen och körde några hundra meter till en skog där jag sprang upp i skogen. Vet inte med mig att jag någonsin suttit i en skog och bajsat och storgråtit samtidigt (förlåt alla känsliga). Tillbaka till bilen, ringer, inga svar. Jag blev helt ärligt panikslagen för när den där rädslan väl etablerat sig inombords så var den okontrollerbar. Jag var livrädd. Visste inte vad jag skulle göra. Visste inte vart jag skulle åka. Fred hade kartan och vägbeskrivning. SÅ ringer då mobilen och det står "Fred Älskling".


När jag svarar så är det Julia och jag får bara fram att jag måste prata med Fred och stackars Julia undrade ju var det var. När Fred kom till luren så stortjöt jag och fick bara fram "Varför svarar ni inte?!". Han blev bestört av att det blivit så fel och att jag var så orolig. Lugnade mig och fick en vägbeskrivning. De var bara 5 min från där jag var, på Innaren det jag skrev om i förra inlägget. Tacksamheten och glädje att se allihop var obeskrivlig och då tjöt jag givetvis lite till. Men av lycka. Knallhuvudvärk och illamående men med kaffe, glass, ♥familjen♥ , huvudvärkstabletter och en underbar utsikt som var som balsam för själen så blev det bra igen.


För en liten stund fick jag ett smakprov på hur det känns för de som råkat ut för den stora tragedin och det oerhört hemska att förlora sin familj. Trots paniken så kan jag inte föreställa mig hur det känns och hur man överlever en sådan sak.


Enda gången som jag kan likna denna panik med är när pappa låg inlagd och alldeles chockartat rycktes ifrån oss. & igår, just den dagen som detta hände som jag ovan skrivit om, var det exakt 6 år sen pappa dog.... ♥



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:
Kommentar:
:-) :-( :-P :-d :-O ;-) ;-s ;-( :-| :question: :rolleyes: :love: :blush: :mad: :cool: :tired: :bigeyes: :thumbup: :thumbdown: ;-P

Trackback
RSS 2.0