Efter rädslan att det ska hända ens barn något så är nog det här en mardröm nr 2 för alla föräldrar.

Givetvis bra att de håller koll och undersöker "ärendet" men det går ju uppenbarligen till överdrift ibland och det känns som att de borde undersökt fakta betydligt noggrannare. Tänk att bli falskt anklagad för att ha misshandlat sina barn. Jag blir nästan illamående av bara tanken. Hua!

Många föräldrar med mig har nog känt oro när man ska uppsöka vårdcentral eller liknande för skador på barnen, att de ska tro att det är vi som föräldrar som åsamkat skadorna. Hemsk känsla. Här hemma har vi Julia som är en graciös och smidig tjej men som är den av någon märklig anledning som gjort sig mest illa, bruten arm, ett par hjärnskakningar, bruten handled etc. När Lova och Wilmer slog i sina tänder med ett par dagars mellanrum kändes det sådär att uppsöka tandläkaren. Men de allra flesta läkare har nog lite känsla för vad som är vad. För vi har ju i alla fall aldrig hamnat i den obehagliga situationen att bli anklagade för misshandel av våra barn.

Det är väl kanske så att det "måste" ske lite misstag för att det ska vara en bra fungerande socialtjänst i dessa fall (?). Men i mitt tycke är den ju inte en bra fungerande socialtjänst, alltför många barn som far illa. Men det får bli ett annat inlägg någongång....