Många känner säkert igen det där med att gå runt i underkläder hemma och så ringer det på dörren, de flesta öppnar ogärna i bh och trosor utan man rusar runt för att hitta något kasta på sig i all hast och det känns som den som står utanför dörren får stå och vänta i en hel evighet. Ligger du ute och solar och någon kommer så känns det inte heller då helt okej för många att stå och prata avslappnat i bara bikini men om det varit underkläder då, hur hade det känts då? & om du haft bikini när det ringer på dörren, hur hade det då känts att öppna?

Oavsett du tycker det är obekvämt att visa mycket bar hud eller inte så känner de flesta en stor skillnad på underkläder och bikini. Fast den faktiska skillnaden egentligen bara är tyget... Eller?! :-S :-)

Det för mig helt osökt in på en sak som slog mig på stranden idag. Att morsa på kvinnan, tjejen, damen på stranden i bara bikini som du ser varje morgon på stationen i väntan på buss/tåg/pendel. Du känner henne inte, kanske bara hälsar av ren artighet ibland om ni typ hamnar precis bredvid varandra när ni väntar. "Min" kvinna är en välklädd (inte som i polotröja och mössa nu alltså), och ganska snygg kvinna i 45-årsåldern. Inte utmärkande på något sätt utan bara god smak och ser lite bättre ut än "bara" alldaglig. Hon verkar känna många för hon hälsar och pratar med många. Det är allt jag "vet om henne". Idag mötte jag henne på bryggan vid stranden. Har inte ens sett henne i affären någon gång. Men nu stod vi där mittemot varandra på bryggan. Inga kläder, inget smink, inga välkammade frisyrer, inga yttre fasader utan där var vi bara, halvnakna. "Aha är det sådär hon ser ut egentligen!" Det känns som vi båda tänkte så fast vi förmodligen inte gjorde det. Inte just då i alla fall, i det ögonblicket. "Hej" och vi passerar varandra. När jag senare sätter mig i solstolen så tänker jag på hur märkligt det är egentligen, utan att riktigt kunna sätta ord på känslan. Jag har sett tjejen på station utan kläder nästan. Kommer vi nu hädanefter tänka på det varje gång vi ser varandra på station, "Jag vet hur hon ser ut egentligen". Stranden är en märklig plats för oss svenskar som har våra tydliga integritets- och bekvämlighetszoner. På stranden överträds de och vi låter det ske. Konstigt nog. Många gillar det nog inte men de tillåter det ändå. Framförallt, de åker till stranden detta till trots :-)

Ibland har man knäppa tankar :-D De kan verkligen segla iväg med en och man kan till slut varken sätta ord på dom eller riktigt förstå sig på dom :-)

Men kanske ni känner igen känslan?! Vad vet jag....

:-D