Smågnabb blir till bråk som sen snabbt eskalerar till krig. Internt krig mellan förpubertal och vuxen i denna familj. ALLA andra har, jag får ALDRIG. Dessa uttryck får mig att gå i taket, ALLA andra får INTE och det är inte så att detta barn ALDRIG får... Sur är bara förnamnet på vad denna mindre människa blir samt VISAR det med STORA bokstäver. Tonårstiden är sannerligen ingen lek. Varken för den som genomgår det själv eller de som står bredvid. Mycket som ska hända i denna lilla kropp och för att mäkta med det så fullkomligen spys det ut en massa otrevligheter på olika sätt emellanåt. Jag vet ju varför. Jag förstår. Jag är inte dömande. Men jag blir fruktansvärt trött. Jag blir frustrerad och arg. För vad som helst tål jag inte om än jag förstår och har medkänsla.

När det delas ut månadspeng som dessutom ökas på om vissa sysslor görs, när det sticks till extra pengar både nu och då, när det finns mat på bordet dagligen, mellis när de kommer från skolan, rena och hela kläder, vi står till tjänst med skjuts osv osv då accepterar jag INTE att barnen faller ner i något utsattshetsskådespel där det framstår som att de är svältfödda, fattiga med hemska föräldrar. För i riktiga storbråk är det just det som denna förpubertala människa framställer sig som.

För att sen förbytas till världens goaste, snällaste, mysigaste, omtänksammaste och vackraste.

Tror det ligger lite schizofreni bakom tonåren faktiskt ;-)


Så det är en kamp när det lilla barnet trängs ut ur en för liten kropp för att ge plats till det stora barnet i samma kropp, som då helt plötsligt är för stor....