Igår eftermiddag var jag helt slut och jag somnade för natten tillsammans med Elliot vid kl 20. Dels är jag hängig av förkylningen men så hände en sak igår som sög musten ur mig helt.

Efter att jag och Elliot hämtat Lova på dagis så åkte vi in till Mjölby en sväng, skulle handla lite på Ica bl.a. Åkte förbi Jet för att tanka och där gör jag något som jag aldrig gör annars förutom om de stora barnen är med i bilen.

Jag hoppar ur och tankar, när jag är klar och ska sätta mig i bilen så får jag inte upp dörren. Lova har låst!!!!!! Det jag inte annars brukar göra är att lämna kvar nycklarna i bilen och framförallt brukar jag inte lämna bilen på. Det var DET jag gjorde igår, lämnade nycklarna inne i bilen med bilen på. Där stod jag i stormen och försökte få Lova att låsa upp, vilket hon kunnat utan problem förut (då hon ibland låser och öppnr när vi åker). Men näää, inte igår. Jag pekade, jag pratade, jag demonstrerade men nej då. Lova tog det hela med ro och verkade inte alls bekymrad över att jag inte kom in i bilen. Elliot däremot gallskrek bak i bilen och jag kände frustrationen komma krypandes. Även mobilen låg inne i bilen.

På andra sidan stod en man och tankade som började fatta vad som hänt och kom fram och frågade om barnen låst för mig. Jag får låna hans mobil. Ringer febrilt till Fred (som dessutom jobbar 5 min bilväg från den macken) men inget svar, ringer till mamma men inget svar. Jag ringer och ringer men får inte fatt i någon. Till slut säger mannen att han kan åka ner till Freds arbetsplas och söka honom och att jag kan ha kvar mobilen under tiden och försöka ringa. Vid det här laget börjar paniken sprida sig i kroppen och jag gråter.

Elliot är helt hysterisk inne i bilen och jag kan bara stå där utanför och göra ingenting. Lova är fortfarande cool och har nu fått tag i min väska och börjat riva i. Kaos i huvudet men jag försöker tänka vad jag har där i så hon inte kan göra sig illa på något, stoppa något olämpligt i munnen etc. Jag får inga svar fast jag ringer och ringer. Så plötsligt kommer jag på att jag träffade min kusin Markus utanför dagis på morgonen och att han sa att han skulle jobba hemifrån så då ringer jag honom. Som om det vore meningen så hade jag placerat ut en nyckel till de stora barnen ifall de skulle hinna hem före mig så Markus kastar sig i bilen och åker ut till oss och hämtar extranyckeln till Volvon som vi har på ett speciellt ställe.

Under tiden får både jag tag i Fred på telefon och mannen som hjälpte mig fick i samma veva fatt i honom med så efter några minuter kommer han. Inte mycket han kunde göra men lugna mig som typ stortjöt och prata med Lova. Elliot hade vid det här laget däckat av utmattning. Trots att han sov så gjorde han hela tiden de där gråtrycken :-(

Efter en stund kom Markus, räddaren! Jag andades ut och det var som att luften gick ur mig helt. Blev helt matt och kände mig som totalt urblåst inombords.

Hade något form av kaos utbrutit inne i bilen så hade Fred givetvis slagit sönder en ruta, vill ju bara påpeka det så ingen tror att vi kunde stått där i en evighet utan att göra något annat än att vänta på nyckel, låssmed eller liknande.

Mannen som hjälpte mig berättade när han kom tillbaka att han gjort en liknande sak nyligen, han hoppade ur bilen för att slänga ett bananskal och under tiden låste hans lilla barnbarn på 2 1/2 år dörren. Där slutade med samtal till Polisen som i sin tur ringde låssmed som kom och öppnade dörren. 700 spänn kostade det och barnbarnet som somnat strax efter att han låst vaknade inte förrän morfar hoppade in i bilen när låssmeden öppnat......
 
ALDRIG någonsin kommer jag lämna nyckeln i bilen igen och jag kan ju inte för migg liv förstå varför jag gjorde det igår heller då jag aldrig gör det annars. Tur i oturen att inget allvarligt hände.