Igår blev det riktigt jobbigt här hemma. Jag läste på Aftonbladet om den lilla 9-åriga flickan i Alabama som ätit en chokladbit med koffein i som hon absolut inte fick pga en sjukdom hon hade. Farmodern och styvmamma valde att straffa flickan och straffet blev att springa runt huset i flera i timmar. Flickan föll till slut ihop medvetslös och avled sen. När jag läste detta så utbrast jag något om det till Fred utan en tanke på Julia och Wilmer. De uppfattade och frågade "vadå vadå mamma, vad var det?". De hade uppfattat så pass mycket att jag kände att jag blev tvungen att förklara.

Wilmer blev helt nedslagen och Julia slog händerna för ansiktet och började storgråta. Jag blev helt förkrossad inombords. Jag minns själv vid ett tillfälle som barn när jag via nyheterna fick upp ögonen för hur hemsk en människa kan vara och vilken obegriplig panikkänsla det skapade inombords.

Jag förklarade för dom att det hemskt nog finns en del människor som kan göra otroligt hemska saker men att de tack och lov inte är så många och att de inte är friska. Julia grät hejdlöst och upprepade flera gånger "Men hur kan man låta en liten flicka springa tills hon dör?!". Jag kände mig helt maktlös. Det går ju inte att släta över eller försöka göra en sådan sak bättre för precis så hemskt, fruktansvärt, vansinnigt som Julia kände att det var är det ju. Det enda jag kunde göra var att krama, trösta och säga att det inte är meningen att vi ska förstå dessa människor, hur de kan göra så hemska saker eftersom de är sjuka och vi inte är som dom.

Det här blev nog ett sådant uppvaknande för Julia som det blev för mig när jag var liten och en sak som hon kommer minnas resten av sitt liv.

Ett barn är full av godhet, tror själv gott om alla andra, är okomplicerat och rent så när en sådan här sak når dom så vänds hela tillvaron uppochner för ett tag. Det gäller dock att få dom att inte tappa tron på människan, att de ska förstå att det där är sjuka människor och inget som en "vanlig" människa någonsin skulle komma sig för att göra.

Hur tacklar ni sådana här eller liknande händelser? Där era barn är förkrossade över något som du själv inte kan påverka och själv knappt kan förklara?