Det är så mycket vardag och så mycket bestyr och saker som står på vänt hela tiden så ibland bara passerar vi varandra F och jag här hemma. Utan att säga något, utan att ens reflektera över varandra. Man nästan inte SER varandra.

Som om vi vore 2 kollegor som ska upprätthålla detta företag och som är alldeles för fullmatade med arbetsuppgifter för att hinna ha något trevligt. & alldeles för upptagna med allt runt omkring för att ens reflektera över varandra. Inte bra. Men tyvärr verkligheten och sanningen.

Disk, smutsig tvätt, ren tvätt, ovikt tvätt, matlagning, disk igen, läxläsningar, lek, badningar, nattningar, förberedelser ja allt det där och lite till samt att 4 barn ibland är som 14 gör att vi inte hinner med varandra alls periodvis.

Jag skyller inte på någon, jag ångrar inget men konstaterar att livet är lite för kravfyllt och att det är lite för mycket måsten för det äktenskapliga välmåendet.
Vi måste prioritera oss själva ibland, om det så bara är en promenad på tumanhand och de stora barnen kan vara barnvakt den stunden så gör det en hel del. En fika på stan eller vad som. Lite lite tid för bara oss någon enstaka gång ibland.

Men det jag egentligen skulle komma till var hur denna brist på reflektion av varandra kan göra ett rejält omkast med. Helt apropå ingenting, helt utan förvarning kan det bli lite som en uppenbarelse.

Det hände mig idag.

Jag var förbi F jobb för att lämna ett par saker och jag sitter i bilen utanför och väntar. Så kommer det ut en kille från byggnaden en bit bort och jag ser just rätt snart att det är MIN kille :-) & medan han går mot mig så iakttar jag honom och blir alldeles varm i kroppen. Vilken snygging han är tänker jag! & vilken fin kille han är, vilken tur jag har som träffat honom. Han har brister, ooohh ja, men det har ju jag med, en hel hög. Jag är glad att han vill vara med mig ♥ För jag är sannerligen inte den enklaste att leva med varje dag på året :-)