Jag visste om det som hänt och jag visste vilken dag det var dags men mitt i allt ekorrsnurr hade jag glömt. På vägen hem passerade vi kyrkan i samhället, som vi alltid gör när vi åker till och från vårt hem, och där utanför kyrkan på kyrkobacken stod en stor massa människor, utspridda i grupperingar. Alla mörkt klädda. Precis när vi åkte förbi var kistan på väg ut ur kyrkoporten. Magen och hjärtat drog ihop sig likt krampaktigt, just det det var idag!

 

För er som följt min blogg så vet ni att tidigare i år så förlorade ett barn på vår Lovas avdelning på förskolan sin pappa.

 

För 3 veckor sedan förlorade ännu ett barn på våra minsta barns förskola en förälder, liten som Elliot förlorade detta barn sin mamma. Mamma 31 år gammal.

 

Idag var begravningen, idag när vi passerade.

 

Det knyter sig fullständigt inombords och jag har så svårt att acceptera. Svårt att acceptera att det är såhär livet är. Vi vet inget om morgondagen. Vi vet inte om vi själva eller de i vår omgivning finns kvar här på jorden imorgon. Tur är ju förstås att vi inget vet om framtiden men att livet ska behöva ta slut när det just börjat är något som jag har så svårt att förlika mig med. Att någon alls ska behöva tas ifrån detta liv innan vi är gamla, livströtta och ålderdomligt sjuka. Det borde varit annorlunda!

 

Denna lilla flicka kommer inte att minnas sin mor mer än utifrån det hennes omgivning berättar, de fick inte ta del av varandras liv mor och dotter, hennes make lämnas i bestörtning, sorg och saknad och likaså hennes föräldrar, syskon, vänner osv.

 

Livet är grymt ibland. Oerhört grymt.

 

& fruktansvärt orättvist.