Denna bok var det jag köpte igår och jag sträckläste den. På 2 timmar från pärm till pärm. Kanske inte för att det var den bästa bok jag läst utan mer för att den var enkel att läsa och för att jag hela tiden förvånades över att det kunde bli värre än vad det var sidan innan.

Jag har sett henne i intervjuer och tänkt att jag skulle läsa hennes bok men det har liksom inte blivit av, förrän nu. Jag köper varenda ord hon berättar. Jag har alltid haft en märklig känsla kring Anna Wahlgren, en obehagskänsla. En känsla av fasad och oärlighet. Efter denna bok kan jag ju meddela att jag kan lägga till en hel del andra otrevliga ord om denna människa.

En ytterst obehaglig människa som borde ha fråntagits sina barn i samma veva som de kom till denna värld enligt min mening.

Det här med att barn är till låns och att man ska guida dom och försöka vägleda dom till att bli bra människor och sen låta dom prova sina vingar är något som gått Anna Wahlgren helt förbi. Hon såg sina barn som ägodelar som hon behandlade precis hur hon ville och totalt omdömeslöst toterade hon dom känslomässigt.

Rysligt men absolut läsvärt!