Kände direkt när jag vaknade imorse att det inte var någon bra dag... Sovit dåligt pga foglossning och rygggvärk, om möjligt ännu mer igenbommad på ena örat, hostade som en tok och bara kände att humöret var i botten. Ingen bra start på dagen m.a.o.

Tog mig samman efter frukosten och grundmålade Lovas små stolar. Lite plock, en dusch och sen tog vi ett tjejrace in till stan jag, mamma, syrran och Julia.

Lönehelg, resten fattar ni!

Dagens shopping: Fyndade lite kläder på Cubus till Lova och Wilmer. En mascara, Clarins wonder lenght om någon skulle vara intresserad ;-). Tavelhylla. Fransgardiner till Julia. En skiva med barnmusik till Lova.

Kära mor skämde bort sitt förstfödda barnbarn med en JÄTTEFIN matta till hennes rum. Blev så tjusigt så med nya gardinerna och mattan :-) Julia supernöjd!

Nu ska jag måla Lovas stolar rond 1 av 2. Sen blir det godis och mys i soffan med la familia.

Jag är på väg tillbaka. Fortfarande totalt igenbommad i båda öronen pga vätska bakom trumhinnorna men jag mår bättre och hostan är bättre. Så jag är på gång...


Ni som varit/är gravida känner nog igen det jag nedan ska beskriva.


När jag var liten hade jag en hamster. I perioder, antar det var när hon egentligen ville/borde/skulle skaffat ungar (vilket hon aldrig fick möjlighet till) så satte hon igång med storstädning i buren. Efter hennes rumsterande så kunde man se att hennes lilla krypin var välpackat med sågspån, det var fina små gångar och det låg mat och annat smått och gott i hennes lilla koja. Hon fejjade och grejade hela dagarna. Som att hon väntade något stort och ville vara väl föreredd.


Det där är jag nu och många andra höggravida kvinnor.


Det är dags att i slutet av graviditeten styra upp allt. Få ordning, organisation och liksom ligga steget före hela tiden.


Lite sent kan tyckas då kroppen och graviditeten inte alls är kompisar längre såhär i slutet och vad jag än företar mig så gör det ont någonstans. Men det går liksom inte att styra över. Det kommer som ett brev på posten i slutet, som om det vore något biologiskt nedlagt i den kvinnliga gravida kroppen. Ett behov och måste som plötsligt uppstår.


Så, där är jag nu. Jag ser om mitt bo. Tvättar och viker overkligt små kläder, städar, rensar, planerar. Strukturerar upp hela tillvaron som en längre tid nu varit allt annat än underhållen och iordningsställd som jag egentligen önskar.


Ska dock hinna vila en del med. Det bara måste jag.

...mina dagar inte består av att sova, hosta, snörvla, hosta, nysa och sa jag hosta?!?


& när mitt intag återgått till normal kost från cocillana, bisolvon, kåvepenin, panodil och en herrans massa nezerilsprut.

Att jag är så gott som döv pga vätska bakom trumhinnan på båda öronen gör ju ingen större skillnad för bloggandet MEN för mitt humör och allmäntillstånd kan jag lova :-(

Har firat Lova lite enkelt idag och hon är nöjd verkar det som och det är huvudsaken. Återkommer även om detta samt det kalas som vi fått skjuta på men självklart ska ha!


Hörs snart! *host host*

...är ungefär hur jag känner mig. Måste ringa vårdcentralen imorgon, är helt igenbommad i båda öronen och hör knappt igenting. Hostar, snorar och helt väck är det övriga tillståndet. Minns inte om jag någonsin känt mig såhär sjuk utan att ha feber.


Har lite känsla av uppgivenhet nu faktiskt :-(


Hoppas ni kära läsare mår bra och har haft en bra helg!


Nu ska jag krypa ner med lillsnuttan och hennes kanin och se om vi kan sova lite.

Innan jul så fick Lova tag på Julias chokladkalender i ett obevakat ögonblick och lyckades snabbt kasta in en chokladbit i munnen. En helt ny värld av smak öppnade sig för henne och hon kunde inte sluta säga"mmmmm". Därmed lärde hon sig att den där fina kalendern innehöll smaskiga saker och vid ett tillfälle var hon med Julia uppe i Julias rum och hon fick syn på kalendern och grät "omkull" Julia som sa "-Du får smaka en pyttepytte bit då".

Fr.o.m den stunden så heter choklad "yttepytte" för Lova :-) Varje gång hon ser choklad så säger hon med len stämma "yttepytte".

När vi var på Vårdcentralen i onsdags så var Lova mycket noga med att hon skulle ha sådana där blå skyddstossor över skorna så medan jag satte på mig dessa så tror jag utan att ljuga att hon under tiden sa "Lova me!" 20 ggr. Så så fick det bli och det var mycket intressant att ha dessa fiiiina blå plasttossor på fötterna :-) Märkligt nog så var det inga problem att få henne att ta av dom sen.

Världen är stor och full med upplevelser när man är 2 år...

Ja den där vilan och att bara få vara lite som jag såg fram emot fr.o.m denna veckan har lyst med sin frånvaro.

Lillsnörpan fick hög feber i fredags och en hosta som jag tror hon själv skulle kalla omänsklig om hon kunde, totalt vidrig som tagit greppet om hennes lilla kropp utan att ge vika en sekund. Hon har trots bricanyl hostat sig igenom dagar och nätter och varit som en liten trasa. De stora barnen har i början av veckan varit hemma med huvudvärk och magont. Markservice på hög nivå kan jag meddela är vad all min tid gått till.

Det enda jag gjort är att ha försökt se till att alla små barns behov blivit tillgodosedda i möjligaste mån. Lova har knappt sovit på nätterna och inte kunnat komma till ro på dagarna förutom några kortare stunder i famnen så den trötthet jag tidigare känt har nu blivit något totalt obeskrivligt.

Idag var det dags för Vårdcentralen med Lova kände jag så jag ringde, beskrev läget och fick tid.

Doktorn lyssnade och tyckte in det lät något vidare i luftsystemet på lilla stumpan. Till lab för stick i fingret, Lova sa inte ett pip. Snabbsänkan var ok för läget med infektion. Sen skulle hon dricka kortison som jag vet smakar vidrigt, hon gjorde inget motstånd men när hon efter hälften kände smaken så åkte resten ut. Det hon fick i sig tyckte doktorn ändå räckte. Sen blev det att inhalera, i två omgångar med 15 min mellanrum. Inga protester då heller. Hon var helt fantastisk lilla gummman! Hennes flämtande andning är mycket bättre men hon hostar som en liten tok och även att febern sjunkit så är hon som en liten trasdocka, ledsen och vill bara bäras.

Nu börjar bacillerna sprida sig i huset och jag känner mig risig och Julia är riktigt vissen ikväll.

Den planerade och önskade vilan får väl tas när sjukorna försvunnit. Misstänker att helgen kommer gå i sjukdomens tecken. Suck! Känns ju sådär när lillstumpan fyller 2 år på måndag och det ska städas och bakas inför kalas på måndag men det får gå. Bara vi inte är sjuka då utan kan fira henne som planerat.

Nu ska jag natta alla trollungar och hoppas att de får lite sömn inatt. Lova tar jag med in till oss och kan förhoppningsvis natta både henne och mig.

Nattinatt :-)

...skriva på tangentbordet på vår laptop då det inte riktigt ser ut som det ska!


Det finns en 37-åring, en 34-åring, en 11-åring, en 9-åring och en 2-åring i denna familj, jag låter er gissa vem av dessa som kan ha åstadkommit detta fattiga tangentbord :-P

Då och då dyker det upp trådar på forum som jag känner berör, att jag vill skriva något i. Skriver i mycket trådar men det jag pratar om nu är de där lite mer viktiga trådarna där känsliga ämnen, aktuella nyheter/händelser osv diskuteras.

Det är DÅ det händer. De där människorna som alltid vet bäst, slänger käft hej vilt, alltid har något att kontra med oavsett det är relevant eller ej dyker upp. De plockar ner varenda mening du skriver i minsta detalj och drar konstiga jämförelser, tolkar in en massa märkliga saker och har du inte kunskap likt en examen i ämnet så riskerar du att bli kallad okunnig och att du borde läsa på mer.

Jag blir så trött! I vissa fall finns självklart de som är mycket pålästa och kan "sitt ämne" men det är sällan de som har den där kaxiga framtoningen och som ska få de som inte tycker som honom/henne att känna att de borde avlägsna sig från tråden. Sällan de som drar paralleller till en massa konstiga saker heller. Det är de små äckliga vet-bäst-människorna som egentligen inte är så pålästa men som är sådär otrevligt rappa i truten och snackar omkull den ena efter den andra.

I grunden intressanta diskussioner där man kan delge varandra sina åsikter, lära sig saker och just diskutera urartar till total sandlådenivå där det handlar om att dyvla på varandra sina egna åsikter och platta till den ena efter den andra.

Tråkigt, men det är så det ofta (inte alltid) tycks fungera i trådar på nätet och därmed inser jag att det är bättre att hålla sig utanför. Diskussioner kring viktiga ämnen görs sig bäst muntligen, öga mot öga. Även om dessa kan urarta också men det ger mer möjligt till uttryck, känsla osv. Framförallt håller sällan vet-bäst-människornas attityd någon längre stund då.

Så hädanefter håller jag mig i trådar som handlar om barn, föräldraskap, inredning, mat osv :-D

...& hoppas att min chef ska ringa snart och hoppas än mer att hon har ett positivt besked att meddela.


Nedan ett par bilder på världens finaste Lova (tycker vi då :-) ) och vad gör väl lite chokladglass runt munnen :-)

Om du så bara har tak över huvudet, mat på bordet och kan betala alla dina räkningar så borde denna bild få dig att vilja och kunna ge en hundring eller två till de små barn som drabbats så hårt av tragedi på Haiti.




Den går rakt in hjärtat! & mitt modershjärta skriker...


Finns många sätt att betala på, bara kolla Aftonbladet, googla...Whatever! Det är viljan och egenskapen att släppa sitt eget för en stund som är det avgörande.

Har medvetet avstått från att blogga sista dagarna då jag känt mig allt annat än på topp. Känns som att det inte är så roligt att läsa om krämpor och gnäll... För även om man till viss del bloggar för sin egen skull så vore ju bloggandet i sig inte något roligt om ingen läste, då kan man ju lika gärna skriva dagbok som man gjorde på den gamla goda tiden ;-) med papper och penna, stängt för andra.

Har idag ringt min chef och hört mig för om att gå hem ytterligare lite tidigare än vad som var tänkt. 1 feb var tanken men önskar nu gå så snart som möjligt. Lät väl inte jättetroligt då vi har mycket att göra men hon skulle se över möjligheten och återkomma. Är bara att hålla tummarna.

& modet uppe om det inte går igenom...

Idag har jag ätit min första semla för året, mums! Hur gott är det då!!!?!!! Får dock inte bli en vana såhär i slutet av graviditeten :-P men en någon gång ibland kan väl ändå inte vara annat än gott för hälsan med ;-) Eller?!?!

Ja jag är glad att detta inte är mitt första barn utan det sista och att barnaskaran känns fulländad i och med denna lille kille. Foglossning har alla gravida men alla känner inte av det och de som känner av det gör det i olika grad. Sista månaden har jag med de tidigare börjat känna av det men det har varit hanterbart helt klart. Denna gång kom det nu i vecka 32 och det gör ONT.

Bäckenet gör ont och det värker ner i ljumsken på höger sida och det värker i ryggslutet. Får hela tiden tänka på hur jag rör mig, går, klär mig osv osv. Känner mig liksom sned i och med värken. Känns lagom kul. Svårt att gå långa sträckor och jag har en promenad till jobbet varje morgon från tåget, samt en sötnos hemma som gärna vill bli buren. Det är oerhört svårt att neka henne det och det blir att man bär ändå. Livrädd för att halka ute nu när vägar och gator är såphala. Det vore ju just snyggt att dra omkull nu med :-O

Gnällspik nr 1 känner jag mig som nu. Trötthet och värk tar stor plats, måste vara roligt att läsa min blogg ;-)

Känner att jag borde gått hem tidigare än 1 februari från jobbet, även att det är ganska långt innan bf med. Är ju liksom omöjligt att i början veta hur slutet kommer se ut.

Oroar mig mest för att man sista tiden ska vara en "bruten hjälte" som inte alls fungerar för att man kämpar in i det sista och kör på som om allt vore som vanligt. För att det är det som förväntas och för att det är de kraven man ställer på sig själv. Men vem tackar en för det egentligen! Noone!

Idag har vi i alla fall :-) ätit god middag hemma hos svärmor. Så skönt att få sätta sig vid dukat bord, slippa laga mat och få inta någon annans goda mat!

Imorgon börjar skolan igen och även att barnen "bara" varit lediga 3 veckor så finns en viss spänning i luften, förväntan och nervositet.

Snart dags att knoppa!

Sov gott kära läsare!

Varför är det möjligt för det kvinnliga könet att bli gravid när man själv är ett barn? (eller för en ung kille att kunna tillverka ett barn med för den delen) Hur kan människan vara gjord sådan att den blir fysiskt mogen långt innan den är mentalt redo för en sådan stor sak i livet. Det här förfärar mig. Hamnade av en slump på en blogg där en 15-årig tjej skriver om sitt liv med sin 1 månad gamla lilla tjej, hon blev gravid vid 14 års ålder.

Visst finns det mer eller mindre mogna 14-åringar men jag vågar påstå att ingen 14-åring är redo för att bli gravid och få barn.

Denna bloggande tjej har sina stunder/glimtar av moget tänk och handlande men låter, utav det jag läste och jag läste inte allt, på det stora hela väldigt naiv och omogen. Med all rätt. Hon är 15 år!

Jag kan inte uttala mig om hur hon tar hand om sin lilla tjej men jag känner ändå hur det sticker i hjärtat när jag tittar på fotona på denna lilla bebis. Precis som alla små bebisar är hon hjälplös, helt i händerna på sina föräldrar som ska ge henne all tänkbar trygghet, lika skör, samma behov, samma rättigheter som alla barn. Jag kan inte hjälpa än att undra om en 15-åring kan ge allt detta. Jag är fullt medveten om att det finns vuxna människor som inte klarar detta men det är en annan "historia". Nu valde jag att skriva om barn som får barn.

Det första som slår mig när jag tar del av berättelser om väldigt unga föräldrar är att jag hoppas så innerligt att deras föräldrar/familj finns där som ett stort skyddsnät och hjälp för denna lilla bebis och dess unga föräldrar. Att de slår vakt om den lilla bebisens rättigheter till trygghet och kärlek. För även om de unga föräldrarna gör vad de kan och älskar säkert den lilla massor så finns ett tvivel hos mig att de verkligen klarar det fullt ut. De är ju bara barn själva. De har i vissa avseenden samma behov av sina föräldrar som den lilla människa de satt till världen har av dom. Det är naturligt och självklart att det inte riktigt går ihop.

Därav sorgen och bedrövelsen jag känner inför att det ens är möjligt att få barn när man själv är ett barn.

Det borde ta mig tusan inte vara möjligt! Något måste gått fel vid själva skapelsen, riktigt fel...

Ikväll när jag var och handlade hittade jag något så bedårande och charmigt att jag var tvungen att köpa....




Hon ser dock inte så nöjd ut som jag över att hon fick följa med oss hem ;-)




Istället för att vila middag med pappa idag (som var ledig) så bäddade hon på köksgolvet :-)




Sen var det dags för mössprovning, denna gång Wilmers Barcelona mössa.


När jag la över bilderna från Busfabriken från mobilen till datorn så la jag över alla bilder. Fanns en massa "gamla" bilder som var roligt att se på datorn i lite större format.




Lova 3 timmar gammal




Lova knappt ett dygn




Wilmer som nyfrissad 7-åring




Julia 8 år




Lova 6 månader i farmors cykelkorg




Jag och Lova




Lova 8 månader




Sussar så gott


<3 <3 <3

Idag var tanken att jag skulle ta de stora barnen och åka in till stan. Gå och fika/äta samt kolla i affärer som de fick bestämma. De fick pengar i julklapp så de hade nog gärna satt sprätt på en del av dom om jag känner dom rätt ;-)

Som väl va hade jag inget sagt till dom för imorse när vi kom upp var det ju typ snöstorm och det kändes onödigt att ge sig ut på vägarna om man inte var tvungen. Så stan får det bli en annan dag.

Julia åkte till en kompis, Fred skulle till mamma och meka med sin bil där och lämnade Lova hos farmor på vägen så det blev bara jag och Wilmer hemma. Inte ofta jag är helt ensam med honom. Så vi åkte och hyrde en film, köpte godis och pizza. När vi skulle sätta på filmen så lät spelaren konstigt och filmen vägrade gå igång. Vanliga dvd funkade men inte denna blue rayskiva. Antingen fel på skivan eller fel på spelaren. Som tur är gäller garantin än om det skulle vara fel på spelaren. Vi kollade tv och käkade och som väl var (för sonens skull) så var det hockey på eftermiddagen så hans dag var räddad ändå :-)

Ska byta filmen ikväll mot vanlig dvd så får vi se om det funkar eller ej.

För övrigt så har jag varit grymt trött hela dagen. Jag tjatar om denna trötthet men den är av värsta sorten och jag har aldrig varit med om dess like. Visst var jag trött när jag närmade mig slutet i graviditeterna med de andra barnen men inte såhär. Jag kan inte ens beskriva den, en äcklig trötthetskänsla och jag skulle kunna sova heeeela tiden. Nästan så jag börjar undra om jag är sjuk på något sätt. Alla värden är ju bra (som har med graviditeten att göra) samt att jag ju inte alls känner igen detta. Bara man inte går och drar på nåt som inte upptäcks och sen uppdagas när man fått den här lille :-S Hemska tanke.....

Nu ska jag ta en kaffe och se om det kan göra någon liten nytta.

Snart kommer Fred och prinsessorna hem :-)

Imorgon ska jag jobba. Skönt med tanke på all frånvaro jag har pga sjukdomar men jag är fortfarande jättehostig och så denna trötthet då så jag kan inte påstå att det känns på topp direkt. Men är ju bara imorgon sen helg igen. Då ska jag göra det som jag är bäst på för tillfället samt det som också gillar bäst att sysselsätta mig med, soooooovaaaaa! ;-) Så mycket jag kan och får då :-)

Igår tog jag Lova och hämtade upp Alva och Kriztin och sen drog vi till Busfabriken. Mycket uppskattat av de små töserna, de stormtrivdes. Jag har varit där många ggr med de stora barnen som alltid tyckt det varit jätteroligt med men för Lova och även Alva var det första gången. Blir fler gånger och säkert ganska snart igen. Glömde tyvärr kameran så det blev bara lite halvtaskiga mobilbilder.

Såg nu att Maud Olofsson kommit med det förslaget. Den kvinnan har jag inte mycket till övers för, måste t.o.m byta kanal när hon är på tv för jag bara klarar inte av henne. Så min fundering har egentligen inte med henne att göra, frågan har ju varit uppe förut.

Vore det egentligen så tokigt? Inte att eleverna ska få betygsätta lärarna kanske men att det borde finnas någon form av utvärdering från elevernas sida av lärarna. Det skulle i ett sådant fall finnas tydliga och klara riktlinjer för hur de ska utvärderas för det är ju inte meningen att en elev ska kunna få skriva att den t.ex tycker att en lärare är dum i huvudet.

Lärarna har en stor och viktig roll i våra barns och ungdomars liv och om nu helt hypotetiskt en klass skulle känna att en lärare inte lär ut bra eller något annat så borde väl det tas i beaktning? Det borde vara värdefullt inte bara för läraren själv utan även för skolan och skolledningen att få till sig sådana utvärderingar. Men som sagt, under noga kontrollerade former. Det ska ju vara konstruktiv kritik och inte en massa dravel får en skoltrött elev som tycker att en lärare är blåst.

Vet inte riktigt hur det skulle utformas men det är ju inte mitt jobb att arbeta fram ;-)

Tycker nog inte att idén är helt fel, i alla fall inte grundtanken.

Har vi inte alla haft någon lärare under skolgången som man tyckt varit dålig och som man som vuxen faktiskt minns att den inte var någon bra lärare. Det är ju ganska väsentligt för inlärningen av hela det ämnet. Även tvärtom, jag har haft lärare som varit kalasbra. Borde inte även de lyftas fram, deras sätt att arbeta, lära ut på osv som tips och lärdom för de som kanske behöver förändra sitt sätt att arbeta på?

Vad tycker ni därute?

Så efter ledighet, firande med massa mat och umgänge samt en hel del sjukdomar borstar vi av oss, samlar ihop oss och jobbar imorgon. Är förkyld med en mycket påfrestande hosta men det ska nog gå bra.

Lova har haft öroninflammation och jag kan ju säga att det inte gått något vidare att få i henne penicillinet. Kan inte begripa med allt som utvecklas i en rasande fart att Kåvepenin "står" kvar på samma ställe som när min generation var barn. Lika äcklig som då och fortfarande idag lyckas den få barnen att vilja kräkas efter att de tvingats i denna vidriga sörja. Vi har inte ens lyckats tvinga i henne. Hon har totalvägrat och har vi lyckats få i några droppar så har hon snabbt som ögat sprutat ut det.

Hur summerar man för övrigt 2010, tjaaa det har varit den sjukaste hösten jag någonsin varit med om och jag hoppas aldrig behöva erfara något liknande igen. Bacillerna har stått på kö utanför vår dörr och när den ena lämnat huset har nästa helt objuden klivit på. Dock är jag tacksam för att det är sjukdomar i form av baciller som slår till och går över och inte några allvarliga sjukdomar. Måtte vi slippa uppleva det.....

Det känns faktiskt som att 2011 kan bli ett bra år. Vi startar ju som alltid vid ett årsskifte med att vi går åt rätt håll, det mörka och kalla lämnar så sakta, sakta för att så småningom ge plats för ljusare och varmare tider. Bara det är ju underbart!

Vi ska ju föräras med ännu ett litet liv, vilket känns otroligt. Längtar! Tror att jag kanske längtar extra extra mycket då denna trötthet är mördande som flyttat in i min kropp. Ingen lust, ingen ork utan är bara trött. Vill sova, sova, sooooovaaaaaa!

Jobbar nu mån och tis sen ledig ons och tor och så lite jobb igen på fre. Sista januari går jag hem, då tar jag och min kropp ledigt för att vila och ladda inför en stundande förlossning, en tid med liten nyfödd och alla förändringar som det innebär i familjen.

Vi har ett spännande år framför oss :-)

Nu ska här nattas barn och sen en kaffe med sambon.

Som avslutning på kvällen blir det lite hostmedicin, några sprayningar nezeril samt en eller två panodil...Mums :-P

Hoppas ni får en fin vecka kära läsare!

Ja det här är Lovas nya kompis, (den skitiga) pallen!


Den har stått på toaletten länge och hon har använt den när hon borstar tänderna och tvättar sig i handfatet men nu har den sen en vecka tillbaka fått en helt ny innebörd i hennes liv. Lite magisk likt en flygande matta upplever vi att denna pall är för liten tös.

"Pallen hämta", "pallen stå", "pallen klättla", "pallen hoppa" osv osv. Hon har upptäckt att denna lilla pall är mobil och mycket användbar. När man inte når något på köksbänkarna, när de översta kökslådorna behöver tömmas på bestick och köksredskap och så det senaste lilla påfundet :-O När man vill gå upp på övervåningen så hämtar man pallen och ställer vid "grinden" (som hos oss pga att en grind inte gick att fästa är en hög bräda som vi skruvat fast), klättrar upp och häver sig över grinden och vips så är man halvvägs upp i trappen!

Vi har pratat om att det kanske börjar bli dags för henne att klara trappen och egentligen gör hon det redan men det finns ju viss obalans i denna lilla kropp än och nedför på egenhand känns inte aktuellt. Nu måste dock träning påbörjas. För sen pallen visade sin multifunktionalitet så har ju även stolar och lite annat åkt med av bara farten och flyttas friskt runt i huset.

Utvecklingen hos små barn innebär ju för oss vuxna ofta ganska mycket mer arbete och påpassning men ändock är det så fascinerande hur de fullkomligen sprudlar av kunskapstörst, experimenterande och upptäckarglädje. För att inte tala om hur otroligt uppfinningsrika och smarta de är.

De är alldeles förtjusande och jag är stormkär i denna lilla människa som vi förärades med för snart exakt 2 år sen.

(Trotsen väljer jag att utelämna denna gång då den faktiskt är allt annat än just förtjusande :-S )

...lära läsare! Hoppas ni har haft en fin Nyårsafton med nära och kära, god mat och sprakande firarkänsla :-)