Jag har tappat stingen.... Känner mig dunkel. Vet inte varför och kan inte riktigt ta på känslan. Tristess, trötthet och allmän lågmäldhet har sänkt sig över mig. För mycket vardag tycker jag att livet innehåller för tillfället. Jobb, ett ständigt plockande i hemmet, tvätt och åter tvätt, matlagning, handling...Rutiner rutiner som bara innehåller måsten. Jag längtar efter lite trevligt. Vill få lite egentid med käre sambon, bara han och jag. Inget avancerat, bara lite vuxentid tillsammans. Jag vill göra något trevligt med barnen, inte bara se till att deras basala behov är mättade i form av mat, kläder, vardaglig kärlek, läxhjälp etc utan jag vill VARA MED DOM ordentligt, göra något roligt som sammanför oss i något annat än vardag. Känner mig icke närvarande på något sätt. Som en robot som gör allt som måste göras men inget extra därutöver. Vill mest sova.

Det vänder, det vet jag. Har varit "här" förut. Dock följs jag, oavsett sinnesstämning, av önskan om mer umgås-på-ett-trevligt-sätt-tid med sambo och barn....

Så Tomten, om du läser det här så önskar jag mig mer ork, tid och möjligheter att vara med min familj på ett mer innehållsrikt och djupt sätt i julklapp.....

Fascineras av hur ett litet barn kan förmedla vad det vill med så outvecklat språk. Utgår från vår egen 1 1/2 åring här hemma som i och för sig har ett ganska stort ordförråd men inte sätter ihop några ord och därmed inte kan förmedla sina önskningar i tydliga meningar.

Lite exempel:

Aj - det gör ont någonstans

Älling (välling) - då är hon trött och hungrig, vill ha sin välling och gå och sova

Tittin (IgglePiggle i I drömmarnas trädgård, barnprogram) - hon vill då se på det programmet

Tätta - hon är kladdig och vill tvätta händerna

När någon av oss kommer hem med henne efter jobb och dagis så säger hon: mamma (el pappa beroende på vem av oss som hämtat) och med tonläget förstår vi att hon ställer frågan "var är mamma?". Ordet nej kan hon säga på massor av olika sätt, bestämt, busigt, absolut inte osv.

Jag tycker det är otroligt fascinerande att man kan komminicera och främst göra sig förstådd med så få medel. Nu kräver visserligen ett barn sin förälder, för det är nästan bara föräldrarna som förstår vad den lilla säger. Men ändå...Håll med, visst är det häftigt!!

Blogga alltså, jag började, slutade och börjar nu igen... Har varit alldeles för mycket av allt sista tiden såhar bara inte funnit tiden, orken och inspirationen att skriva. Men nu gör jag ett nytt försök och hoppas att det finns kvar någon läsare eller att nya hittar hit :-)