Mitt näst äldsta barn är 12 år och går i 6:an. Han ska få sina första betyg nu till jul. När jag gick i 6:an så fanns inte betygtänket på kartan. Först i 8:an var det dags för betyg. Lärandet var lika viktigt men inte lika prestationspressat på långa vägar i 6:an och 7:an.

Min gosse är duktig i skolan, gör sina läxor flitigt, pluggar alltid noggrant och gör alltid sitt bästa. Han trivs i skolan. Med kompisar, ämnena, lärarna. Han tycker om skolan helt enkelt.

Det har nu börjat grusas. Hans oro och ångest inför betygen genomsyrar mycket av hans samtalsämnen här hemma nu.aHan

Jag lider med honom och försöker så gott jag kan ta bort den press han nu känner. Pressen att prestera goda betyg gentemot sig själv, gentemot oss föräldrar, gentemot lärarna, gentemot kompisarna. Försöker få honom att känna att betygen är viktiga men inte på långa vägar något livsavgörande som hans ångest nu uttrycker att det är.

Jag blir arg och frustrerad på skolan. Den ena undersökningen efter den andra påvisar att svenska barns kunskap sjunker mer och mer och detta i kombination med att pressa barnen med att de ska betygsättas redan i 6:an övergår mitt förstånd. Rent idiotiskt tycker jag att det är. Det är väl ändå skolans skyldighet att kunna leverera så att eleverna får en god kunskap. Det är de som ska se till att barnen får det till sig som de behöver. I en skola med bristande resurser på alla plan så är det för mig en gåta hur man då helt plötsligt kan få för sig att höja pressen på eleverna och bestämma att de ska få betyg redan från 6:an. Var ligger logiken i det?

6:ans betyg ska vara ett slags kvitto för eleverna på hur de ligger till i de olika ämnena samt att vårterminens betyg ska följa eleven till 7:an så lärarna där enkelt och översiktligt kan se hur eleverna ligger till. Fine, det är jag helt med på. Men det borde med ganska enkla medel gå att ordna på annat sätt. Betyg är betyg och hur mycket vi vuxna än försöker att i detta läge klä ner prestationskampen så sitter det liksom nästan som något genetiskt nedärvt i oss att vi blir betyget i det ämnet vi betygsätts i. För många F eller E sänker barnet och det liksom känner sig som ett levande E eller F. Det är ångestladdat att betygsättas och som barn tror jag att detta kan vara väldigt svårt att sortera och det är lätt att barnet känner sig dåligt om betygen blir dåliga. Det där med egenvärdet/människovärdet skuggas och du blir det du presterar. & det hör inte hemma i ett barns värld tycker jag.

Det var fullt tillräckligt att betygsättas i 8.an och 9:an. Jag och mina klasskamrater tog oss fint vidare till gymnasiet och har klarat oss gott resten av livet. & det gjorde vi genom att enbart bli betygsatta i just 8:an och 9:an.

Tänk om och låt barnen slippa det här med betyg så länge som möjligt. Att prestera och få krav ställda på sig får de träna på på mängder av olika sätt utan att betyg behövs sättas in av den orsaken.

Vore fint om barnen fick vara barn så länge som möjligt!