Kom att tänka på när jag gick på gymnasiet och jobbade kvällar och helger i en liten butik med godis, tidningar, finare choklad, ciggarrer osv. En mysig liten butik i gammeldags anda där vi plockade ihop smågodiset bakom disken när kunden pekade på vad den ville ha :-)

Jag trivdes jättebra förutom att det äldre paret som ägde butiken var de snålaste människor jag någonsin träffat på.

Minns när jag jobbade ett av mina första pass ensam och råkade trycka fel på kassaapparaten så det blev 56 000 kr utslaget. Det fanns en klocka vi kunde trycka på så ringde det inne hos ägarna (de bodde vägg i vägg med butiken i samma hus) och de kom in i butiken. Så gjorde jag i detta fall och kvinnan blev måttligt road av mitt misstag och sa att jag var tvungen att gå in och be hennes make om ursäkt. Ehh tänkte jag men var ju tvungen att göra det. Klämde ur mig ett ursäkta som jag allt annat än menade och tyckte bara att de var stora idioter.

Men i alla fall, efter 2 år som jag jobbat där så skulle de sälja butiken och vi personal följde inte med i köpet så vi fick varsin tackpresent. Jag och Elin (som en annan tjej hette som jobbade där och som var lika gammal som mig) fick varsitt likadant paket. Jag öppnade mitt när jag kom hem och trodde inte mina ögon.

Minns ni de där halsbanden på 80-talet som var stora plastkulor i knalliga färger? Jag fick ett sådan i stark blå färg. Elin fick ett i någon brunaktig ton.

Jag kan garantera att människona rotat fram det där i någon vrå hemma, eller hittat det i någon container. Jag förkastar inte tanken i en gåva men jag vet ju hur snåla de var så därför kan jag säga sådär.

Nästa gång Elin och jag träffades var den dagen vi skulle sluta, ett par dagar efter vi fått presenten, och vi skrattade så vi tjöt. Vi fick bita oss hårt i läppen när vi skulle tacka för gåvan.

Ett gammalt plasthalsband var vad vårt arbete hos dom var värt. Men vi hade i alla fall haft skoj och trivts trots ägarna och det är huvudsaken!