Bortsett från mina egna barns födslar så har jag nu fått vara med om det häftigaste, finaste, mest fascinerande och vackraste i mitt liv, jag har varit med när min fina systerson föddes ♥

Jag är tagen. Det var så stort. Att få den chansen och förmånen att få vara med på en förlossning och dessutom min systers är jag oerhört tacksam för. Oerhört känslomässigt, dels för att en barnafödsel är något av det största i livet, dels för att jag själv gjort det 4 gånger och nu fick äran att vara med och stå bredvid och dels för att det var min fina lillasyster som skulle föda sin förstfödde. Lillan skulle bli mamma ♥

Hennes värkar började redan i måndags kväll och på tisdagen var hon här hela dagen med ett värkarbete som hon var påverkad av. Det fortsatte så på tisdagkvällen åkte vi in. Värkarna blev glesare och inte alls så kraftiga när vi var där så vi fick vända näsan hemåt igen men 3 cm var hon öppen men med omogen tapp. Hon fick med sig några värktabletter så att hon skulle få sova, hon hade ju då inte sovit något på ett dygn. Hennes kille som kom upp precis när vi skulle åka hem följde med henne hem och jag åkte hem och sov mycket oroligt. Vi hördes på natten samt på onsdagmorgonen, tabletterna hade inte hjälpt något och inget hade hon fått sova denna natt heller gumman :-( Hon hade riktigt ont så vi bestämde att vi skulle åka upp igen så jag hämtade henne och killen och vi åkte upp. Samma denna gång, värkarna avtog och de valde att inte känna av infektionsskäl. Eftersom värkarna avtog så hoppades vi att hon skulle få hem och vila lite men nej då. Det blev värre och värre. Vi bestämde att hon och killen skulle åka upp själva på kvällen och att de skulle ringa mig när kurva osv var kört och meddela om jag skulle komma eller inte.

Så kom samtalet strax efter 21, jag skulle precis natta Elliot. Lova hade fått åka till mamma ifall det var så att jag behövde åka in, så hade Fred bara Elliot att fokusera på. Zacharia ringer och meddelar att syrran är öppen 6-7 cm och att de nu är inskrivna med ett jämnt värkarbete med några minuters mellanrum. Adrenalinet bara sköt iväg i kroppen kände jag. Jag matade Elliot som sen somnade och jag hastade sen iväg.

Väl på rummet ganska precis kl 22 så sitter kära syster i den blåa väl igenkännande rocken i sängen och har precis fått lustgasmasken till sig vilken hon nästa sekund kastar och säger "den där skiten tänker jag inte använda för det hjälper ju inte ett jota!" (själv vet jag precis vad hon menar). Hon är lugn och otroligt samlad. Men mycket ont. Belysningen är dämpad och värmeelementet är igång ovanför skötbordet så jag får mina aningar om att det kanske inte är så långt kvar :-) Men man vet aldrig, det vet man verkligen ALDRIG :-) Strax innan 22.30 kommer barnmorskan in, en helt underbar kvinna. Den bästa bm jag någonsin träffat. Hon känner och syster är en hårsmån ifrån 10 cm öppen. Hinnorna ska tas och det gör de strax efter 23, om jag inte minns helt fel. Det klassiska trycket kommer men värkarna lugnar ned sig lite och syrran får lite välbehövliga pauser men när värkarna väl kommer gör de ONT. Krystvärkarna börjar så småningom men inte så starka.

Barnmorskan berättar att hon jobbat som bm i 25 år men nu nyligen är tillbaka efter 1 års tjänstledighet. Hon öser beröm över Sara, att hon inte minns när hon hade en så otrolig förstföderska. Hennes kropp betedde sig enligt kurvor och liknande som en omföderska och hennes sätt och andning att hantera värkarna var helt makalöst. Jag instämmer i varenda ord. Hon var så fantastisk så jag finner inte ord faktiskt. Så närvarande, samlad, stark och trygg. Trots att hon gjorde ett av de största arbetena i sitt liv. För första gången dessutom.

Jag är en mycket stolt storasyster. Full av beundran för min syster ♥

00.07 28/7 2011 kommer då äntligen den fina lilla pojken. Så perfekt. Inget blå, inget tilltryckt. Bara så helt perfekt helt enkelt :-) 3150 gram och 50 cm lång. Jag tror håret väger 200 g bara det ;-) Så tjockt och långt baktill så man bara vill mysa in näsan och gosa.

Strax efter 3 lämnade jag den fina lilla familjen för att åka hem till min familj. Delar av den i alla fall :-) Men jag var så uppe i varv. Helt slut men stans adrenalinpåslag så det tog bra länge innan jag somnade. Att man kunde bli så trött av att stå bredvid hade jag inte en aning om. Men syrrans långdragna värkarbete påverkade mig mycket, jag led med henne att det var så segt och ho hade så ont. & då det bara är 4 månader sen jag själv födde barn så kändes det som jag kände varenda värk med henne därinne på förlossningen.

Visst att Zacharias pussar på pannan, klappar och fina ord hjälpte henne på vägen och kanske att mina baddningar på panna och nacke, lite pepp och omtanke gjorde lite nytta men varende minut är hennes därinne. Hon borde få medalj i barnafödsel ;-)

♥ STORT GRATTIS FINA SYSTER OCH ZACHARIA TILL EN ALLDELES UNDERBAR, BEDÅRANDE LITEN POJKE! ♥



♥