Ja nu är den där första tiden över, första tiden med en nyfödd då man nästan lever som i en kokong. Skyddad från och självvalt avskärmad från omvärlden och allt i ens värld är som rosa, mjukt, härligt fluff.

Allvaret står för dörren, imorgon är det dags. Vardag. Fred börjar jobba, Lova ska till dagis och de stora till skolan. Alla ska vi iväg på morgonen och sen ska det hämtas. Det blir mycket tider och en del farande men det ska nog gå bra.

Egentligen är det bara en sak som bekymrar mig och det är det här med Lovas kamp inför faktumet att hon är storasyster och inte har odelad uppmärksamhet längre. Det är faktiskt jobbigt på riktigt nu. Vi är alla på vår vakt och försöker förutse när ett eventuellt slag hänger i luften men på ett ögonblick är det gjort och vi har knappt hunnit blinka. Att hon sen inte lyssnar för fem öre på vad vi säger om att hon gör sådär och inte verkar bry sig nämnvärt om att det straffar sig att slåss är oerhört frustrerande. Nu ska jag vara ensam med Elliot och henne stora delar av dagarna och det känns som att jag måste ha koll på Elliot varenda sekund ifall Lova närmar sig honom. Bara det blir ju ett heltidsarbete :-S

Inget tycks riktigt hjälpa, jag försöker att vi ska läsa bok när jag ammar, sjunga, kolla film eller bara prata om en massa saker. Det går en stund men sen hips vips börjar slagen vina i luften. Jag är med henne, bara henne, så fort jag inte har Elliot hos mig och ägnar mig då bara åt henne. Men hennes utbrott, dumheter, tårar för minsta lilla motgång, slag verkar inte gå att minska. Jag hoppas innerligt att det ska ge sig med tiden för det här är faktiskt lite nedbrytande känner jag. Hon är ju världens goaste unge som bara har det otroligt jobbigt just nu :´-( & jag måste ju skydda lillebror in i det längsta med, ändå lyckas jag inte alltid :-(

Någon som har några tips kanske?

God Natt!