Fick ett mycket tråkigt sms när jag lagt mig igår och sen tog det tid att somna. Min fina vän Ullis, hennes mamma gick bort igår. Hon var sjuk men det gick oförberett fort på slutet.

Jag hatar uppriktigt döden. & jag är rädd för den. Livrädd. Jag kan bara inte förlika mig med att det är så livet slutar och att vi inte vet något om döden. Jag blir arg, vansinnigt frustrerad, livrädd och får panik när tankarna ibland slår fäste och jag tänker på att jag själv, mina nära och kära bara ska dö en dag. Allt tar slut. De som står kvar står i ett hål av saknad, sorg och smärta.

Usch!

Nu är alltså en av mina närmsta vänner mitt uppe i detta känslomässiga kaos. Nu tänker och känner ju inte alla som jag kring döden men den är smärtsam för alla närstående.
Det gör även mycket ont att se någon som man bryr sig om ha ont, så även om jag inte står i direkt relation till den som i detta fall gått bort så blir jag oerhört berörd och ledsen av att veta hur Ullis mår och har det.

Jag ska göra vad jag förmår för att finnas för henne.